Ju längre tiden går ju mindre tänker jag på Martin, såklart tänker jag på honom varje dag (oh herregud, jag mår dåligt när jag inser vad jag skriver) men mindre. Har inte träffat honom på en vecka nu och det gör mindre "ont" när jag tänker på att vi liksom hamnat snett. Tanken av att vara hel-singel har också börja lägga sig. Iallafall att våga ta steget och berätta för Empa att det är helt slut. Imorgon ska Empa med till morfar och fira jul. Mest för att få umgås med min familj en sista gång. Tycker synd om Empa som inte vet om varför han egentligen ska med.

Om Martin blir sig själv igen innan nyår så gör jag slut med Empa. Annars väntar jag till efter nyår. Tillgång till ännu en nyårsfest ligger i baktanke där. Ändå vill jag vakna upp på nyårsdagen och veta att dagen efter börjar livet om. Nyårsdagen måste gå till onyttgheter, så då kan man inte börja vara duktigt direkt.

Vi ser var livet bär. Hoppas med mitt liv på att jag & Emmis får komma till Mora på nyår. Hoppas!!